Dagen jag blev far!

Dillen med CPG

Dagen innan jag blev far inleddes som vanligt 06:30 med ett yogapass följt av frukost och ivägkutande till arbetet. Jag slutade 1700 och gick hem till Dillen. Glodde på tv och läste för att sedan gå och lägga mig ganska tidigt 21:30. Var väldigt trött efter jobbet just den dagen. 22:30 väcks jag av en Dillen som hävdar att hon har födslovärkar och att vi måste åka till BB. Jag kravlar mig dödstrött,  upp ur sängen. Dillen har redan ringt sjukhuset. Oturligt nog var BB fullt i Norrköping så vi måste ta en sjuktaxi till Linköpings universitetssjukhus istället. Ungefär 01:00 är vi framme. Sedan drar det igång. Dillen får skitont och jag måste stå och massera hennes rygg jättelänge. Barnmorskan spänner på henne en massa konstiga instrument som hon fäster i ett blått konstigt spännband. Masseringen är helt ok. Inte alls jobbig och nu i början är det ganska långt mellan värkarna så jag kan vila mig lite i pauserna. Dillen klarar smärtan kalas. Hon andas jättebra och har full kontroll över sin kropp. Efter ett tag får hon hoppa i badet. Medans Dillen plaskar omkring i vattnet och låter värmen döva smärtan så passar jag på att sova lite på badrumsgolvet. Det är svinkallt och stenhårt men med en handduk under mig lyckas jag somna för en stund. Fy fan va trött jag är!
Jonas på födslosängen
      Efter badet lyckas jag somna i förlossningssängen en liten pyttestund medans Dillen vankar av och an i rummet. Hon har det inte så jobbigt än faktiskt... relativt sett talat. Men så har hon alltid varit grym på att tåla smärta. Nya barnmorskor kommer 0700 och då har värkarna ökat rejält i styrka. Hon får sätta sig på en pilatesboll och vagga med höfterna medan jag fortsätter massera hennes svank efter bästa förmåga. Trots att värkarna nu gör rejält ont (kurvona på ctg-mätaren som mäter dem bara växer och växer) har hon inte bett om något smärtstillande. Mycket imponerande faktiskt. Vi kör på så ett tag. Men sen går det  inte längre och hon får lustgas av barnmorskan. Vid det här laget är kurvorna på CTG-mätaren helt enorma! Dillen blir fnittrig och lullig av lustgaserna och det får henne att lättare koppla bort smärtan men samtidigt förlorar hon det mesta av den stenhårda självkontroll hon tills nu utövat på sig själv. Nu flyter hon bara med liksom och får ta vad som kommer utan att kunna göra något åt det. Men samtidigt är hon ju totalt nedknarkad och har förflyttat sig själv till lustgaslandet någonstans långt bort. Smärtan mildras av det men finns där hela tiden, det är hon som är borta liksom. Vid varje värk hörs snart gutturala läten från hennes mun. Uråldriga primitiva läten som jag kan tänka mig är en del av var kvinnas själsliga inre. Hon skriker in i lustgasmasken med allt hennes lungor kan prestera. Det är hemskt, eftersom hon har så fruktansvärt ont, men samtidigt också enormt imponerande. Att människan är så mycket mer än vad samhället och vardagen utger henne för att vara har jag sedan länge listat ut. Men nu släpps det verkligen löst på riktigt. Urdjuret i Dillen kämpar för fulla muggar för att få ut sin avkomma ur sitt inre. CTG-mätaren löper amok. Jag vill inte se på kurvorna längre. Åt helvete med alla jävla sladdar och modern teknologi! De är bara i vägen och irriterar. Nu räcker det inte med att massera hennes rygg längre. Jag får banka med knytnävarna, som en trummis kör rullningar med trummstockarna över hängpukorna ungefär så försöker jag hålla någon form av rytm för att det inte ska bli några pauser i slagen. För blir det det känner Dillen av värksmärtan i svanken mer. "Ajjj... slå mig!". Jag har aldrig blivit uppmanad att slå en kvinna förut och särskilt inte en kvinna som vill att jag ska slå henne själv. Men så vill hon ha det. Jag bankar på konstant i nästan fyra timmar med bara några få minuters paus mellan värkarna. Armarna domnar hela tiden... dags för mig att utöva lite självkontroll. Rättvist och bra även om min smärta inte är en hundradel av den Dillen känner nu. Vi lämnar pilatesbollen och Dillen testar lite olika ställningar i förlossningssängen. Jag får anpassa mig i mitt bankande beroende på vilken ställning som gäller för tillfället. Smärtan är olidlig för henne nu. Ändå ber hon inte om något mer smärtstillande. Hon är för förbannad för det. Smärtan är hennes fiende och hon vill besegra den utan genvägar. Och det gör hon. Efter 8-9timmar så är hon äntligen utvidgad de där 10 magiska centimetrarna som vi väntat hela natten på. När hon väl får börja krysta gör det inte ont på samma sätt längre. Det tar bara en dryg timme att krysta ut ungen. Först ser man en liten liten hårtuffs, sen en liten del av huvet och sen... kommer allt på en gång. Det var som att dra upp ett isberg ur ett badkar, eller nått. Först flyter den i förhållande till resten pyttelilla toppen på berget sakta sakta upp till ytan och sen flyger resten, hela jävla isberget, upp ur karet i raketfart! Klockan är 10:38 och datumet är 2/2, 2007. Alve är knallblå som en smurf. Men det är lugnt. Jag har aldrig haft något emot smurfar. Jag gillar honom direkt. Han ser precis ut som min mormor nämligen och henne har jag alltid gillat. Han har exakt samma näsa som hon (dessutom har han alvöron och det är ju alltid ett plus i kanten, inte minst när man heter Alve). Jag får sitta med honom i en fotölj bredvid i rummet medans de syr ihop Dillen. Sen får vi vila ut resten av dagen.
Alve med alvörat
Idag dagen efter förlossningen har vi fått ordning på amningen, bytt blöjor och gjort alla de där andra sakerna som ger en en helvetes massa vuxenpoäng. Är hemma nu på kvällen för att sjukhuset inte lät mig sova kvar eftersom jag bara är far. Har någon annan nybliven/blivande far upptäckt att man betyder jävligt lite hos vårdpersonal i sådana här sammanhang? Man måste bevisa att man är något att räkna med hela tiden för att de ska bry sig om en. Kvinnan får all uppmärksamhet. Lite surt men på nått sätt känns det ju bra att veta att kvinnorna får vara i "den nyblivna/blivande pappan på sjukhuset-situationen" vid de flesta andra tillfällen i sina liv. Ja, ni vet vid jobbintervjuer, möten på jobbet, löneförhandlingar och sånt där. Så det jämnar ut sig antar jag och det skrev jag nu med en inte helt oskadeglad min! Dock blev jag ju polare med de flesta barnmorskor där. Det var bara det att vissa av dem verkligen sket i mig inledningsvis om jag inte visade mig extra duglig vid frontlinjen liksom... både före och efter förlossningen. Kvinnor snackar ju om att de ständigt måste vara extra duktiga och hela tiden bevisa sitt värde för att tas på allvar. Ja, frågan är om det inte är rätt åt er med tanke på hur ni behandlar oss farsor! Om ni var lite schysstare mot världens män i den här frågan kanske världens män skulle börja ta er på allvar under t.ex. styrelsemöten... där ni ju ändå bara får sitta med nu för att företagen måste vara politiskt korrekta och kvotera in er trots att de egentligen inte vill det! Kanske skulle era löner höjas! Kanske skulle ni slippa bli kallade för gullet eller snuttan och daskas i baken av era manliga chefer! Tänk på det ni när ni bränner era BH:ar, attenderar FI:s politiska möten och speciellt... negligerar blivande/nyblivna farsor!
Jonas med Alve

Hm... nä nu ska jag gå och lägga mig. Är jäkligt nöjd med allt som har med förlossningen i övrigt att göra. Speciellt Dillen som verkligen gjorde mig stolt. Vilket virke liksom! Får se till att inte glömma linimentet till hennes blåmärksfyllda rygg när jag åker tillbaka imorgon. Och Alve var ju jättefin och sådär. Förväntade mig aldrig att mitt barn skulle se så bra ut. Och inte på det sättet liksom. Visserligen föddes han med klumpfot men ingen människa har tänkt på det faktiskt. Allra minst jag. Läkarna och föräldrar till klumpfotsbarn vi varit i kontakt med har ju samtliga hävdat att det är rätt lugnt med klumpfot dessutom. Enkel och effektiv behandling och sådär. Det går säkert bra. Vi har föresten bestämt oss för att döpa honom till Knut i andranamn vid sidan av förbestämda Dan (som är Dillens farsa). Han var så otroligt lik min mormor när han kom ut att det liksom kändes orättvist mot morfar Knut som han inte liknar alls. Det är inte mer än rätt att han får bidra med sitt namn som kompensation. Men nu drar jag mig tillbaka. Jag tackar och tar emot för allt jag fått den här helgen (utom möjligen den demoniska träningsvärken i mina armar). Godnatt!
Alve i fosterställningAlve i BB-sängen

Kommentarer
Postat av: Saiva

Grattis till lillsonen din!! :oD Han är jättesöt! Skönt att allt gick bra!

2007-02-07 @ 15:08:25
Postat av: Smulan

Oj vilken bamse mage,där kan man verkligen tro att det är 2. Men vilken super söt liten kille. All Lycka till er alla 3/från Smulan


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback